Mindfulness i vardagen – små mikropauser som gör stor skillnad

Jag har haft några sköna semesterdagar, även om det inte blivit så mycket av den där klassiska vilan i solstolen. För en månad sedan hämtade vi hem vår valp, Vilde. Han sover en hel del – men när han är vaken, är det med full energi och nyfikenhet på livet.

Men det är just i hans vakna stunder som jag kanske, för första gången, verkligen upplever mindfulness i vardagen. Trots att jag länge har praktiserat mindfulness-meditationer, har jag insett att det är stor skillnad på att veta vad mindfulness är – och att faktiskt leva det.

Sedan Vilde kom in i mitt liv, måste jag vara närvarande. Han kräver min fulla uppmärksamhet, och det är kanske just det jag behöver träna på – att vara i nuet, hela tiden.

Jag vet, men gör jag?

Jag har i många år uppmanat andra att vara mer närvarande, att hitta pauser i vardagen, att andas medvetet. Men själv har jag ofta fastnat i det teoretiska. Jag har vetat – men ändå sprungit vidare i mitt vanliga tempo, med nästa punkt på att-göra-listan i huvudet.

Häromdagen satt jag på en bänk med Vilde för att träna passivitet – vilket faktiskt kan liknas vid mindfulness för hundar. Vid passivitetsträning handlar det inte om att göra något, utan bara att observera, acceptera och låta det vara.

Medan vi satt där, såg jag ett ungt par långsamt strosa förbi oss. Det slog mig att det var evigheter sedan jag själv strosade. När jag såg mig omkring var det få som gjorde det. De flesta rörde sig snabbt – precis som jag själv brukar, även när jag egentligen inte har bråttom.

Jag insåg där och då att mitt tempo måste förändras. Och inte bara tempot – kanske krävs det en hel inre omställning.

En andra chans

För några månader sedan fick jag en hjärtinfarkt – en sista varning från kroppen att ta mig själv på allvar. Jag har fått en andra chans, och den vill jag ta. Det räcker inte att prata om mindfulness. Jag behöver leva det – även mellan yogamattorna och meditationskuddarna.

Som Li-Anne Tang så klokt förmedlar i Get Off Your Cushion att Mindfulness inte handlar om att sitta på en kudde – utan om att faktiskt vara där du är, i kroppen, i stunden.

Mikropauser – små steg som gör skillnad

Jag vet att man inte kan förändra sin personlighet över en natt. Men jag kan börja med små steg. Jag kan påminna mig själv, stanna upp och lyssna in kroppen. Här är några mikropauser jag själv försöker få in i min vardag just nu:

Mikropauser jag övar på:

Tre medvetna andetag innan jag reser mig från stolen
Känna fötterna mot golvet medan jag borstar tänderna
Lägga en hand på bröstet och ta ett djupt andetag när tankarna rusar iväg
Sänka axlarna varje gång jag öppnar en ny flik på datorn
Stanna upp vid fönstret och titta ut i 20 sekunder

Det handlar inte om att göra mer – utan om att vara mer närvarande i det som redan sker.

Vad händer när jag gör det?

När jag faktiskt tar mig tid till de här små pauserna, hinner jag känna efter hur jag mår. Vad behöver min kropp just nu? Vila? Rörelse? Några andetag? Genom att lyssna inåt blir det lättare att ge mig själv det jag verkligen behöver.

Jag märker också att jag känner mer tacksamhet. Jag ser skönheten i småsaker. Det är som om världen blir lite mjukare, lite långsammare – och mer levande.

Inga zenmästare – bara människor

Mindfulness behöver inte vara stort eller perfekt. Vi behöver inte vara zenmästare. Vi behöver bara komma hem till oss själva – ett ögonblick i taget.

Eller som Robert M. Pirsig sa:

“The only Zen you can find on the tops of the mountains is the Zen you bring up there.”