Så gör jag för att komma igen – varsamt och med andetaget som guide

Du som har läst mina tidigare inlägg vet att jag nyligen drabbades av en hjärtinfarkt. Det känns faktiskt fortfarande lite konstigt att skriva just det ordet: hjärtinfarkt.

Det är också lite snopet att jag – som lär andra att hantera stress – själv inte riktigt lyssnade på min egen. Jag vet ju så väl vilka tecken kroppen ger mig när det blir för mycket.

Men jag trodde nog att jag var odödlig. Och jag tror inte att jag är ensam om den känslan.

Nu får jag lära mig att sakta ner. På riktigt.

Kroppen klarar inte pulshöjande aktiviteter än. Jag måste börja från början – med återhämtning. Precis det jag brukar förespråka för andra.

Min återhämtning handlar inte om prestation. Den handlar om att bygga tillit.
Tillit till kroppen, till livet, till att jag gör så gott jag kan – och att det är bra nog.

Jag har valt att ta mig an den här tiden som om jag återupptäcker mig själv.
Vem är jag nu, i den här kroppen, med det här hjärtat?
Vad behöver jag – på riktigt?

1. Jag skalar bort allt som inte är nödvändigt

Just nu säger jag nej till mer än jag säger ja.
Jag märker hur viktigt det är att hushålla med min energi.
Det betyder inte att jag ligger still hela dagarna – men att jag lyssnar noga.
Jag väljer bort det som skaver, och låter återhämtningen få ta plats. Utan dåligt samvete.

2. Jag följer min andning som en kompass

Andningen är min dagliga lägeskoll.
När den är lugn och djup – då vet jag att jag är i balans.
När den blir ytlig, kort eller nästan försvinner – då är det dags att stanna upp.
Ofta räcker några minuter för att landa igen.

3. Jag rör mig långsamt, men regelbundet

Rörelse är läkande – men just nu väljer jag den mjuka vägen.
Promenader, yoga med enkla flöden, rörelser som stödjer lymfflödet och cirkulationen.
Och återhämtande, stilla yinpositioner.
Jag undviker att pressa mig. Det viktigaste är att jag rör mig – inte hur mycket.

4. Jag är snäll mot mig själv

Det här är kanske det svåraste.
Att inte döma. Inte kritisera. Inte kräva.
Jag övar på att möta mig själv med samma vänlighet som jag möter mina deltagare med.
När oron knackar på håller jag mig i mitt andningsankare.

5. Jag fortsätter öva – varje dag

Det handlar inte om att vara perfekt.
Det handlar om att öva, på att stanna upp, på att möta tankar och på att inte springa ifrån det som känns.
Och framför allt, att vara närvarande där jag är, med det jag har.

Kanske är du också i en period av återhämtning.
Eller så längtar du bara efter att landa lite oftare i nuet.

Oavsett var du är – hoppas jag att du vet att du inte är ensam.

Vi får börja om – om och om igen.
Och ibland räcker det med ett enda andetag.