Därför är paus inte lathet – det är självläkning

Stress och lymfflöde

Jag har alltid varit en person som gillar att göra saker. Att skapa, hjälpa, få saker gjorda. Länge var det nästan som att jag definierade mitt värde genom min förmåga att vara igång. Att stanna upp kändes... lite obekvämt. Onödigt, kanske till och med lite som om jag var lat.

Men kroppen har sin egen vilja, och den kommunicerar tydligt när vi inte lyssnar. För mig blev det till slut tydligt: pausen är inte en lyx – den är nödvändig. Inte bara för att orka, utan för att läka.

För några år sedan upptäckte jag en bok av Gerald M Lemole, Lymph & Longevity. Lemole är kardiolog och skriver mycket om lymfsystemets betydelse inte bara för hjärtat, utan för hela vår hälsa. Det som fångade mig allra mest var vilken betydelse stress har för lymfflödet. Vi behöver visserligen påverka lymfflödet både genom andning och rörelse, men Lemole betonar även hur viktigt det är för lymfflödet med stresshantering.

Vi lever i ett samhälle där “att vila” ofta förväxlas med att vara passiv. Men det är en stor skillnad på att vara lat och att vara i återhämtning. Den som vågar vila, lyssna inåt och ta hand om sig själv gör inte mindre – den skapar utrymme för kroppen att reparera, rensa, återställa.

När vi pausar skiftar nervsystemet till det som kallas "rest and digest" – det läge där kroppen faktiskt kan ta hand om allt det vi varit med om.
Lymfsystemet, som är så beroende av lugn, rytm och mjuka rörelser, får en chans att flöda igen. Muskler släpper spänningar. Andningen blir djupare. Hjärnan får återhämtning.

Vi har alla olika sätt att pausa och återhämta oss, och paus kan också vara att inte göra något alls – och låta det vara okej.

När vi aldrig pausar, får kroppen aldrig chans att andas ut. Det är då tröttheten smyger sig på, svullnaden stannar kvar, hjärnan blir grumlig och hjärtat börjar viska om förändring.

Jag har fått tydliga påminnelser om hur viktig pausen är, men det tog tid innan jag lyssnade. Det är i stillheten jag får kontakt med mig själv, med kroppen, med det som verkligen pågår.

Så nej – vila är inte lathet. Det är självläkning.
Det är en kärleksfull handling. Ett val att ta sig själv på allvar.

Och det är först när vi tillåter pausen som vi kan leva i takt med oss själva.