När stressen blir farlig.

Hur lyssnar du på din kroppp

Hur lyssnar du på din kropp?

Jag övar fortfarande, inte bara på att lyssna, utan också att faktiskt svara på kroppens signaler. För det har inte alltid varit så. Även när kroppen viskat, sedan pratat lite högre och till slut skrikit, har jag ofta valt att inte lyssna. Jag har tänkt att "jag vilar till helgen", eller att det bara är den här perioden, den här uppgiften, den här relationen som behöver lösas – sen blir allt bättre.

Och visst blev det ofta lite bättre, en stund. Men snart dök nästa situation upp, och jag var tillbaka på ruta ett.

Under många år har yoga och mindfulness varit min livboj. De hjälpte mig hålla näsan över vattenytan. Men sanningen är att jag inte riktigt utövade dem fullt ut. Det var först när jag drabbades av en hjärtinfarkt som jag verkligen förstod vad kroppen hade försökt säga till mig.

Jag insåg att det inte bara handlade om yttre omständigheter, om stressiga arbetsplatser eller hög arbetsbelastning. Det handlade också om mig och framför allt om min personlighet. Och det var en jobbig insikt.

Jag har alltid varit en person som strävar framåt. Jag har sällan tittat bakåt, bara sett nästa steg. När jag har fallit, har jag snabbt hittat en lösning och rest mig igen. Det har varit en styrka. Men jag har sällan varit här, sällan varit i nuet, förutom kanske i mina korta meditationer eller under ett yogapass.

Men essensen av mindfulness – att vara närvarande i vardagen – den hade jag missat. Och de där grundläggande attityderna som "icke-strävan" och "tålamod" har inte riktigt varit min grej. Min vilja att förbättra, utveckla, effektivisera har varit stark. Och visst, det har ofta lett till fina resultat, men också till att jag aldrig riktigt vilade. Aldrig stannade upp.

Jag ser det tydligt nu: hur min egen inställning, mitt inre driv, har eldat på stressen. Trots att jag under lång tid varit omgiven av stress och höga krav , och trots att jag gång på gång uppmanat andra att hitta återhämtning , så levde jag inte själv som jag lärde.

Det blev farligt när arbetsdagarna blev alltmer stillasittande. Långa dagar framför skärmen, möten på Zoom, inga marginaler och ingen tid att röra på kroppen. Och när kroppen inte får sitt, börjar den säga ifrån. Stelhet, smärta i rygg och axlar, svullnad i händer och fötter. Blodvärden som börjar röra sig åt fel håll. Lymfsystemet som segar ihop. Jag kände alla signalerna – och till slut kunde jag inte blunda längre.

Jag började förändra mitt liv. Levde lugnare. Undervisade ”bara” mina älskade, lugna yogaklasser. Men kroppen hade inte glömt. Den långvariga, ackumulerade stressen slog till ändå. Hjärtinfarkten kom som en blixt från klar himmel – men med facit i hand var det egentligen bara en fråga om när.

Det var inte en "klassisk" hjärtinfarkt. Mina kärl var helt rena, men stressen hade satt sina spår.

Och nu då?

Idag vet jag att återhämtning inte handlar om att vila en stund efter jobbet. Det handlar om hur vi lever hela tiden. Om att ta signalerna på allvar, inte först när de skriker, utan när de viskar. Om att inte bara gå på yogapasset, utan att låta det vi övar där få sippra in i vardagen.

Vi behöver inte vara perfekta, men vi behöver vara närvarande.

Så jag övar. På att lyssna och på att svara. Kanske kan du också börja där?